Trafiken med ångbåtar på Storsjön kom igång på 1850-talet. Tidigare hade man fraktat stångjärn från bruken och bergshamrarna i Torsåker och Hofors med häst till en lastningsplats vid Näsbysjön. Därifrån roddes järnet via Norbyviken och Storsjön till Forsbacka och därifrån åter med häst till Gävle.
Forsbacka Jernverk hade flera båtar som bland annat fraktade varor från de lantgårdar som bolaget ägde i Årsunda. Före Storsjöns sänkning 1863 användes stora och svårmanövrerade pråmar med mast och segel. Uppmuddring och sänkning av Storsjön gav ej vad man hoppats. Man hade räknat med en sänkning av vattenytan med fem fot, en och en halv meter, men resultatet blev endast 60 centimeter . Efter sänkningen blev farlederna trängre och Forsbacka Jernverk skaffade mindre ångbåtar som ofta hade pråmar på släp.
Lilly och Storsjön är två kända ångbåtar från Forsbacka. Hjulångaren Storsjön är troligen den enda av sitt slag som har trafikerat sjön. De två skovelhjulen hade varsin ångmaskin som utstötte så underliga ljud att den allmänt gick under namnet ”Lungsoten”.
Hammarby , som hade järnbruk sedan mitten av 1500-talet, hade liknande transportproblem som Forsbacka och anskaffade ångbåtarna Nils Uhr för Ältebosjön och Ottnaren samt Anders Uppström för Storsjön. 1869 byggdes en sluss i Gavelhyttan och samtidigt rensades ån så att det gick att gå från Storsjön ända upp till Hammarby.
Landsvägen vid Gavelhyttan korsade ån på en hög bågbro så att båtarna kunde passera fritt under. Båttrafiken på Hammarby minskade 1889 då järnvägen (Storvik) Toretorp Hammarby blev klar men ännu vid sekelskiftet slussades båtar.
Åren 1872-76 fanns ett bolag för sjötransporter, Storsjö Ångslups AB. Aktieägare var G F och A H Göransson samt bönder och strandägare. Sandvikens Jernverk utförde sina transporter med ångslupen Emma.
Båten kom till Sandviken den 22 april 1880 och med hjälp av träpråmar fraktade man malm från Sjöhagsgruvan, där man åren 1864-80 hade brytning i alla fyra schakten. Man fraktade även sand från Lövåsen till Jernverkets eget tegelslageri, sandsten från öarna, mängder av annat gods samt passagerare mellan Årsunda och Sandviken. Timmer bogserades från Jädraån ,som var allmän flottled , till sågverken i Forsbacka , Sandviken och Kungsgården.
Första ångslupsbefälhavaren hette Brodin men kallades allmänt ”Svältpelle” på grund av sin snålhet mot personalen. 1886 kom Erland Larsson till Sandviken och blev befälhavare efter att tidigare under tio somrar ha fört Hammarbys båt Anders Uppström.
1904 döptes Emma om till Carl i samband med att hon såldes till Kopparfors för att användas på sjön Amungen som bogserbåt och även till att frakta skogsarbetare ut till arbetsplatser runt sjön, eftersom vägar saknades. 1946 hade man fått vägar och Carl lades upp. Tanken var att den skulle skrotas då ångpannan var i dåligt skick. Detta blev dock inte av och 1956 fick den en köpare som gjorde en ny överbyggnad och installerade dieselmotor samt döpte Om henne till Mari.
Hon gick sedan i beställningstrafik på Amungen fram till 1981 då skepparen avled. Efter det blev hon liggande på land i flera år då det inte fanns någon som tog över. Eftersom hon är mer än 12 meter lång erfordras det skepparexamen för att föra henne. Det ryktas att hon nu är sjösatt igen.
Vår nuvarande Emma är byggd på Brodins Mek Verkstad i Gävle och kom hit i maj 1904.
Ansenliga mängder gods fraktades i huvudsak till de stora bryggorna vid Forsbacka, Kungsgården och Sandviken. Bland de många mindre bryggorna och lastningsplatserna kan nämnas Malmarsbacke, Svartön (kalkbrottet), Bovik, Sälgnäsudde, Falknäs, Årsjöviken, Sjöhagsgruvan, Kilbacka, Långs, Rönabben, Grönviken, Ginborn, Gavelhyttan, Stamnäs med flera.
Järn från Hammarby , som skulle fraktas vidare med järnväg, skeppades oftast till Jädrans station, där järnvägspåret gick ända fram till ångbåtsbryggan. Ångbåtarna kunde utan svårighet gå uppför ån till stationen i Jädran. I Kungsgården kunde man däremot inte komma ända fram till järnvägen.
Åren 1921-23 byggdes vägen mellan Sandviken och Årsunda som nödhjälpsarbete. Kapten Edvin Larsson hade då länge varit orolig hur det skulle bli med båttrafiken när vägen öppnades och mycket riktigt så upphörde persontrafiken och successivt även övriga transporter. 1931 lastades sista vedpråmen och något år senare upphörde även timmertransporterna.
Det blev nu beställningstrafik för passagerare och 1965 donerade Sandvik AB Emma till Segelsällskapet. Hon var nu tämligen nedsliten och sommaren 1968 fick hon inget förnyat certifikat för persontrafik.
Från och med säsongen 1969 blev hon liggande på land och 1973 togs beslutet att låta henne gå till skrot. Beslutet verkställdes aldrig för innerst inne närde man väl en förhoppning om att någon skulle ta hand om Emma, och så blev det.
Den 21 maj 1975 utannonserades i samråd med kulturnämnden om ett sammanträde på Folkets Hus för intresserade av att rädda Emma.
Det blev ett välbesökt möte där enligt protokollet alla var rörande eniga om att det inte skulle vara någon svårighet att samla ihop pengar till Emmas upprustning. Resultatet blev att en interimsstyrelse valdes. Tunga namn i styrelsen var Erik Strand och Yngve Terenius som kom att dra ett stort lass innan Emma återigen låg i sjön.
På sensommaren 1978 sjösattes hon för en del trimmningskörning och från och med 1979 har Emma återigen trafikerat Storsjön. Emma, som från början var en ångslup, fick i mitten av 30-talet ångmaskinen utbytt och blev motorfartyg. Hon har sedan dess haft olika motorer och är numera utrustad med en Volvo Penta dieselmotor på 135 hkr.